Kan knappt förstå det själv men Sensation finns inte längre, hon är på dom evigt gröna ängarna. Det känns som en overklig mardröm som jag inte kan vakna upp ur. Hur kunde det bli så här? Jag som trodde att vi hade 20 år till ihop. Jag som hade planerat och drömt om hur våran framtid skulle se ut. Hon som hade en så speciell plats i mitt hjärta. Hon som var full an energi och liv. Hon som värmde upp hela mitt hjärta bara genom att titta på mig. Och nu kommer jag aldrig mer få se henne, dra in hennes doft eller klappa på henne.
Jag vet inte hur jag ska göra en lång historia kort, åkte ju hem till min veterinär förra torsdagen för att dra ut en vargtand. Allt gick bra, tanden var ute och hon skulle bara slipa ner några vassa hakar. Sensation står och dåsar på det lugnande, i en semineringsspilta. Från ingenstans får hon en snetändning eller adrenalinkick, känner att hon är fast och börjar sparka för att komma loss. När hon känner att hon inte kan komma loss så får hon panik, bara sparkar och sparkar. Vi kan inte komma tillräckligt nära för att öppna utan att själva bli sparkade. Hon fastnar med bakbenen över bakdörren och vi lyckas få upp framdörren. Hon ramlar ut på stallgången, slår omkull två gånger, fortfarande med käkstegen på sig. Rusar ut genom en öppen bakdörr, rätt ut i en gödselstack, kultar ner på betongplattan ännu en gång. Springer över en stor väg, över tre gärden, mot en järnväg, innan hon stannar och jag kommer ikapp henne. Jag får på grimman runt halsen, av med käkstegen och på med grimman. Och då är hon som förbytt igen, det lugande sitter i och hon är helt groggy. Båda bakbenen är blodiga och såriga efter sparkarna och att hon fastnade. Jag leder tillbaka henne till stallet, hon stapplar på bakom mig. Veterinären tar en snabb titt på vägen tillbaka och säger att det är nog bara skrapsår och att vi ska tvätta rent henne. Väl tillbaka i stallet så ser hon hur illa det är, säger att det behöver dröneras och sys, skickar oss till djursjukhuset. Och där brister det för mig. Jag har vart kolugn genom den här overkliga mardrömen som har utspelat sig framför mig. Allt för att inte tappa fattningen eller för att stressa upp henne mer. Men när veterinären säger djursjukhus så kommer tårarna. Får tag i två kompisar som kommer och hjälper mig att lasta och köra bilen, möter upp mamma i stan och åker mot Skara. Tårarna går inte att stoppa, tusen tankar går runt i huvudet. Hur allvarligt är det? Kommer hon återhämta sig? Vad täcker försäkringen? Hur ont har hon? Och hela scenen utspelar sig om och om i huvudet på mig. Skara ringer upp mig på vägen och jag förklarar och säger att vi är på väg, dom svarar att dom får titta på det och se om det självläker eller om dom behöver sy. Ingen fattar hur allverligt det är, bara jag som känner det på mig. Väl framme och urlastad får veterinären där en chock när dom ser hur det ser ut och hur djupa sår det är. Dom säger att dom kommer behöva söva henne för att tvätta rent, röntga och sy ihop. Dom kan se att minst en tand är krossad bara genom att lyfta på läppen på henne. Hon är i sån chock så hon behöver stå på box i några timmar och lugna ner sig innan dom vågar söva henne. Jag säger hejdå, med vetskapen om att jag kanske aldrig mer får se henne, och åker hem. ´Dom säger att dom ska ringa när hon står upp efter uppvaket igen. Halv tolv på natten ringer dom, hon har vaknat och står upp, en liten lättnad sprider sig i kroppen. Men hon är såklart fruktansvärt medtagen. Har vart sövd i två timmar. Ihopsydd på åtta olika ställen. Röntgen visade inget brutet med dom kunde inte söga säkert på gaffelbenet för det va en liten skugga på. Det stora såret har dom lyckats dra ihop och sy. Det var så djupt så hon kunde greppa skenbenet, och den stora venen låg helt synlig. Hon säger att det bara är att hålla tummarna och be att hon återhämtar sig under natten och håller sig lugn. Att hon kommer behöva vara kvar där en ecka och att det kommer vara strikt boxvila efter det. En timma senare ringer dom. Säger att det ser kritiskt ut. Hon hade kotat över så mycket dom få stegen tillbaka till boxen, orkade inte stå upp längre så lade sig ner, vilket inte va bra för såren, cirkulationen fungerade inte som den skulle i benet. Dom skulle ha full koll på henne hela natten men ville förvarna oss om läget. Mina tankar började gå, tänkte på hur hon måste känna sig, hon hade massa smärtstillande så hon hade inte så ont men hon kan ju inte ha förstått någonting, vad hon gjorde där, varför kroppen kändes så konstig. Hur en häst med sån energi som hon skulle klara av en strikt boxvila på vem vet hur många månader. Om det var värt att utsätta henne för det. Dom kunde inte säga om hon skulle bli ridbar igen, det skulle visa sig först ett halvår efter operation. Jag visste att hon inte skulle trivas med att gå i hagen i 20 år till. Vilka komplikationer som skulle kunna tillstöta. Hur många gånger hon gick omkull, med käkstegen på, hur långt hon sprang med allt det här lugnande i kroppen, hur såg hon ut invärtes efter allt det. Det blev inte många minuters sömn den natten. Dom ringde på morgonen och sa att hon hade kämpat hema natten för att kunna ställa sig upp men det gick inte, och det stora såret hade spruckit upp igen. Dom hade tagit blodprov på henne och det visade att hon inte hade nån kalk kvar, dom sa att ett sista tveksamt försök kunde vara att ge henne kalk, men det skulle ta några timmar innan det visade om det gjorde något, vilket det troligen inte hade gjort, så jag tog beslutet att dom fick avliva henne. Hjärtat går sönder. Jag vill åka och säga hejdå men veterinären tycker inte att jag ska komma, hon säger att det är en hemsk syn och att jag inte hade fått gå in i boxen, det va för farligt. Allt känns bara så overkligt. Mamma och pappa åkte och hämtade henne, djursjuhuset sa att hon hade vart lugn, legat och ätit hö när hon fick sprutan. Vi begravde henne hemma. Stalltjejerna skickade med en bit man och svans hem, i fina flätor. Det känns så tungt, vad som hände och att hon aldrig kommer tillbaka. Ingen kan förstå vad som hände, varför hon helt plötsligt reagerade så. Kvar är bara ett stort tomrum.
Jag ska åka och titta på en häst i kväll. Vet att det är snart inpå men känner att jag behöver något annat att lägga tiden på, annars kommer jag deppa ihop totalt.
En overklig mardröm, jag vill bara spola tillbaka tiden och få tillbaka min häst.
